Statsskick

Statsskickets grunder

1 kap. Statsskickets grunder 1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

Historik

Hösten 1921 fick kvinnor i Sverige för första gången delta i ett val till riksdagens andra kammare på samma villkor som män. Detta brukar betraktas som en manifestation av det demokratiska genombrottet i vårt land. Men alla fick för den sakens skull inte rösta. Det dröjde exempelvis till 1937 innan personer intagna på häkten och anstalter fick rösträtt, och först efter valet 1988 fick de som av domstol blivit omyndigförklarade rätt att rösta. De som i dag inte får rösta i svenska riksdagsval är personer under 18 år och utländska medborgare.

29 riksdagsval under 100 år

Sverige har haft 29 riksdagsval sedan 1921. Mandatperiodernas längd har varierat mellan tre och fyra år, och i några enstaka fall har det enbart gått två år mellan valen. I de tre senaste riksdagsvalen; 2010, 2014 och 2018, har sammanlagt åtta partier klarat riksdagens 4-procentsspärr, men under större delen av det demokratiska århundradet har fem partier delat på mandaten i riksdagen.

1921-1985 – ”fem partier och socialdemokratisk dominans”

Socialdemokraterna (S) var det största partiet i valet 1921, något som för övrigt gäller för samtliga 29 riksdagsval. I valet 1921 ställde även Vänstersocialisterna upp som ett eget parti och fick då tre procent av rösterna. I valet därpå hade partiet slagits samman med S.

Den enskilt högsta andelen röster S har fått var i 1940 års riksdagsval, då en majoritet, 54 procent av väljarkåren, lade sin röst på partiet. På grund av att andra världskriget rasade för fullt ingick även de borgerliga partierna i den S-ledda samlingsregeringen fram till krigets slut 1945. Även under efterkrigstiden var S det dominerande partiet i svensk politik och nådde 1968 åter en egen majoritet av riksdagsrösterna.

De borgerliga partierna

Även Moderaterna (M) har funnits med alltsedan demokratins genombrott i Sverige, ursprungligen under namnet Högerpartiet. Fram till andra världskrigets slut var partiet det dominerande borgerliga riksdagspartiet.

Centerpartiet (C), från början med namnet Bondeförbundet, liksom Liberalerna (L), vid den tiden Liberala samlingspartiet, fanns också med vid demokratins genombrott 1921. L gjorde sitt bästa riksdagsval vid 1952 års val, då partiet fick 24 procent av rösterna. Detta innebar att L blev det största oppositionspartiet mot den då regerande S- och C-koalitionen.

I valen från slutet av 1950-talet till slutet av 1960-talet turades M, L och C om att vara det största borgerliga partiet, det var dock relativt små skillnader mellan partierna.

I riksdagsvalet 1970 gjorde M sitt sämsta val, med knappa tolv procent av rösterna. Detta sammanföll med att C fick en allt starkare ställning inom svensk politik. I tre av fyra val under 1970-talet var C näst störst i riksdagen. Sitt bästa val gjorde partiet 1973, då det samlade 25 procent av rösterna. Trots det stora röststödet skulle det dröja till 1976 innan partiet tog regeringsmakten i en borgerlig koalition.

Vänsterpartiets riksdagspremiär 100 år

Vänsterpartiet (V), då med namnet Kommunisterna, gjorde entré i riksdagen i 1921 års val. Partiet är det enda av de fem ursprungliga riksdagspartierna som inte varit representerat i en svensk regering. Däremot har partiet ofta agerat stödparti till en socialdemokratisk minoritetsregering.

1988–1994 – ”Nya partier in och ut ur riksdagen”

Miljöpartiet (MP) klarade riksdagens 4-procentsspärr för första gången i 1988 års val. Redan i valet därpå, 1991, gjorde partiet dock sitt sämsta val efter inträdet i riksdagen, då det med drygt tre procent av rösterna åkte ur riksdagen igen.

Kristdemokraterna (KD) kom in i riksdagen 1991 med sju procent av rösterna, då med namnet Kristdemokratiska Samhällspartiet. Redan i 1968 års val hade partiet fått röster som renderade enstaka riksdagsmandat, men i valet därpå infördes en småpartispärr, vilket gjorde att det skulle dröja innan partiet återigen kom in i riksdagen. Sitt sämsta val, efter återinträdet i riksdagen, gjorde partiet 1994, då det nätt och jämnt klarade 4-procentspärren.

Ny Demokrati (NyD) blev ett riksdagsparti i 1991 års val med närmare sju procent av rösterna, men kom inte i närheten av att väljas in i det påföljande valet.

1998 – ”Bäst och sämst för många”

V har aldrig varit så populärt som i 1998 års val, då partiet samlade tolv procent av rösterna. Även KD fick nära tolv procent i 1998 års val, vilket även är partiets bästa riksdagsval. Två partier som tvärtom gjorde sina svagaste val 1998 var C och L, båda med cirka fem procent av rösterna.

Trots att S backade tydligt i valet 1998 ledde valresultatet till en egen minoritetsregering.

2000-talet – ”Alliansens framgång och Sverigedemokraternas inträde”

2000-talet inleddes med en S-regering, även efter 2002 års val. Men inför valet 2006 bildade M, C, L och KD Alliansen, vilken tydligt skulle prägla den svenska politiken framöver. I valet 2006 tog Alliansen över regeringsmakten. M gjorde sitt bästa val 2010 då partiet fick 30 procent av rösterna och var nära att bli största parti. Även MP gjorde sitt bästa riksdagsval 2010 med strax över sju procent av rösterna. Alliansen behöll regeringsmakten 2010, men övriga allianspartier backade i valet.

Sverigedemokraterna (SD) gjorde entré i riksdagen i 2010 års val. Partiets röststöd har successivt ökat i de två följande valen och därmed fick partiet sin högsta andel röster i 2018 års val, knappa 18 procent, och blev då Sveriges tredje största parti.

S gjorde samtidigt sitt sämsta val, med 28 procent av rösterna. Trots för partiet historiskt låga nivåer av väljarstöd under 2010-talet har S tillsammans med MP ändå lyckats bilda regering både efter valen 2014 och 2018.

Mer komplext att bilda regering i Sverige

Det tycks dock ha blivit mer komplext att bilda regering i Sverige. Efter riksdagsvalet 2018 tog det fyra och en halv månader att bilda ny regering. En faktor som antas bidra till den långa processen är att det är fler partier representerade i riksdagen. Ytterligare en faktor är att SD har ökat sitt röststöd, vilket gör processen mer komplex eftersom det är ett parti som övriga riksdagspartier inte har velat samarbeta med i samband med regeringsbildningen. En tredje faktor är Allianspartiernas nära samarbete. När de fyra allianspartiernas röststöd inte har räckt till ett eget regeringsalternativ, har det ändå varit svårt för de enskilda partierna att lämna denna konstellation. Mer initierat om den utdragna regeringsbildningen efter det senaste valet går att läsa i boken ”134 dagar: Om regeringsbildningen efter valet 2018” författad av statsvetare från Lunds och Umeå universitet.

Den offentliga förvaltningen som jag ser det

Den offentliga förvaltningen har en central roll i samhällsbyggnaden.
Hur staten, kommuner och regioner utvecklas, organiseras och styrs är avgörande för rättssäkerhet, utveckling, demokrati och medborgarnas tillit. 
Men den offentliga sektorn är i olika avseenden svag eller otillräcklig. Måluppfyllelsen och resultaten varierar och medborgarna får inte alltid rättmätiga krav som de har rätt till, tillgodosedda. 

Riksvisionen, Statskontoret, JO, Justitiekanslern har över tid haft anledning att rikta kritik mot stat, kommun och regioner i olika avseenden och under rådande pandemi har det blivit tydligt, att myndigheter som till exempel FHM, Skolverket, MSB, Tillväxtverket, IVO m.fl. i olika avseenden inte uppfyllt krav de krav som kan ställas.

Modell för uppföljning av förvaltningspolitiken ((Statskontoret)

Målet för den statliga förvaltningspolitiken är en innovativ och samverkande statsförvaltning som är rättssäker och effektiv, har väl utvecklad kvalitet, service och tillgänglighet och därigenom bidrar till Sveriges utveckling och ett effektivt EU-arbete. Regeringen ska årligen i budgetpropositionen lämna en resultatredovisning om hur den förda politiken bidrar till att uppnå det riksdagsbundna målet. Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att lämna förslag på hur en systematisk uppföljning av det förvaltningspolitiska målet kan utformas.

https://www.statskontoret.se/siteassets/rapporter-pdf/2021/2021-4-webb.pdf

Riksdagens arvodesnämnd har beslutat höja de 349 ledamöternas arvoden med 1 600 kronor till 71 500 kronor i månaden från och med den 1 januari 2022.
Det är nästan dubbelt så mycket som de 36200 per månad en utbildad byggnadsarbetare tjänar och nästan tre gånger mer än de 25000 kronor i månaden ett vårdbiträde inom hemtjänsten har i lön.

Riksdagens arvodesnämnd
Det är Riksdagens arvodesnämnd, en myndighet under riksdagen bestående av tre personer (Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler,  Peter Egardt  tidigare landshövding i Uppsala län samt Barbro Holmberg tidigare migrationsminister) som beslutar hur höga riksdagsledamöternas månadsarvoden ska vara. 
Någon motpart finns inte och någon förhandling förekommer inte. Det förhållandet innebär att den svenska modellen att reglera löner och anställningsvillkor genom förhandlingar inte tillämpas.Det omständigheten kan möjligen förklaras av att riksdagsledamöter inte anställda utan har ett uppdrag av sina väljare att representera dem i riksdagen.
Även om jag har förståelse för det anser jag att det skulle vara fördelaktigt av flera skäl om dessutom tre rättrådiga och i övrigt lämpliga politiskt obundna medborgare från det civila samhället ingick i arvodesnämnden.

Jämfört med de flesta inom väljarkåren har riksdagsledamöterna mycket höga månads­arvoden och ersättningar. Dessutom förmånliga pensionsvillkor till skillnad från många äldre.
Det förhållande bidrar till misstron mot politiker och med tanke på de problem som finns i samhället med kriminalitet, en ifrågasatt sjuk-och hälsovård, migrationspolitiken och i många fall svaga myndigheter kan det ifrågasättas om de 349 ledamöterna gjort sig förtjänta av sina höga arvoden, ersättningar och pensionsförmåner.

Riksdagsleda­möter ska vara representativa både för sitt parti och och för folket. Den egna övertygelsen, förståelse att uppdraget innebär att representera medborgarna och göra Sverige till ett bättre land ska avgöra en kandidatur till förtroendeuppdraget som riksdagledamot, inte ekonomiska överväganden.
Kanske skulle arvodet fastställas till ett prisbasbelopp per månad, vilket år 2021 var 47 600 kronor.