Skäliga arvoden och kostnadsersättningar

Ersättning till god man regleras i 12 kap. 16 § FB. Enligt denna paragraf har förordnade gode män rätt till ”ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande”.

Ett uppdrag som god man bygger inte på en ömsesidig avtalsförpliktelse utan har sin grund i Överförmyndarnämndens förordnande. Frågan om gode mannens rätt till ersättning är reglerad i lag. Det är därför inte möjligt att med hänvisning till ett ingånget avtal utöka eller begränsa rätten till ersättning utöver vad som i det enskilda fallet anses skäligt. 

Regeln i 12 kap. 16 § FB ger ingen närmare ledning för hur arvodet ska beräknas. I förarbetena till tidigare lydelse av bestämmelsen anges att arvode till god man ska bestämmas på samma sätt som förmyndararvode, dvs. arvodet ska utgå med ett belopp som kan anses skäligt med hänsyn till förvaltningens omfattning (prop. 1974:142 s. 148). När regeln fick sin nuvarande lydelse och placering angavs i förarbetena att Överförmyndaren gavs större frihet att bestämma arvodets storlek men skulle sträva efter en rättvis och likformig bedömning, varvid riktlinjer och rekommendationer utfärdade av exempelvis dåvarande Svenska kommunförbundet kunde vara ett stöd vid tillämpningen (NJA II 1995 s. 40).

En översyn av ersättningssystemet för bl.a. gode män gjordes i samband med att 1995 års förmynderskapsreform utvärderades. En utredning tillsattes med uppgift att bl.a. se över principerna för ersättningssystemet till gode män, med utgångspunkten att uppdragen fortfarande skulle präglas av ett betydande mått av ideell verksamhet (SOU 2004:112 s. 1445). I utredningens betänkande uttalades följande angående arvodenas storlek (SOU 2004:112 s. 830-832):

Vad gäller den allmänna nivån på ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare måste utgångspunkten vara att uppdragen i fråga även i framtiden skall präglas av ett betydande mått av ideellt arbete.

- Ställföreträdaren kan således inte förvänta sig en ersättning i nivå med marknadsmässiga löner. En strävan måste dock vara att det i varje enskilt fall skall kunna förordnas en lämplig företrädare som har kunskap och möjlighet att på bästa sätt hjälpa sin huvudman. Det är därför viktigt att ersättningen till ställföreträdare hålls på en sådan nivå att personer som är villiga att göra en insats för en medmänniska känner att de erhåller en rimlig ersättning för sitt arbete. Det vore högst olyckligt om den erbjudna ersättningen är så låg att överförmyndaren får svårt att rekrytera förordnade ställföreträdare.

Av det som anförts framgår att skälig ersättning ska bedömas utifrån uppdragets art och omfattning med utgångspunkt i att ett uppdrag som god man har ett betydande ideellt inslag. 

Förordnad god man för ett ensamkommande flyktingbarn kan ersättas enligt en av överförmyndarnämnden fastställd schablon. Hovrätten har konstaterat att vid fastställande av arvode till god man har en kommun som utgår från en schablonersättning alltid att pröva om schablonen svarar mot ett skäligt arvode för den gode mannens ersättningsgilla arbetsinsatser.

Såsom jag tolkar det har alltså ÖFM att fastställa vad som anses vara skälig ersättning i varje enskilt fall. Om ersättningen utbetalas som en klumpsumma enligt en schablon ska även denna schablon alltid skälighetsprövas. 

Såsom jag ser det kan man alltså vända sig till den enskilda kommunen för klargörande om hur skälighetsbedömningarna görs inom den enskilda kommunen, eller överklaga ett beslut om ersättning till Tingsrätt och sedermera Hovrätt för att försöka få ett ytterligare prejudikat på ett mer generellt plan. 

Advokat Linn Öst Nori, adj. ledmot RGMV

 

Back to Top